Pjuh, nu har jag legat ute i solen tillräckligt, i alla fall för en stund.
Nu återstår det att duscha och därefter börja med maten tills Johan kommer hem, så har jag fått något gjort i dag.

Är det inte lite lustigt att det känns ganska....tomt utan Michael Jackson, trots att jag varken lyssnar speciellt mycket eller någonsin har känt någon vilja att gå på en konsert med honom? Är det detta som kallas kändisskapets baksida, eller framsida? Att folk som inte har någon som helst koppling till personen, bortsett från musiken och kanske konserter känner sådan sorg och ångest när en artist eller kändis dör. Tidningarna i fredags fylldes med bilder av sörjande fans till Jackson och jag frågar mig, hur länge kommer deras sorg bestå? Jag kan inte riktigt förstå hur man kan sörja en person man aldrig har träffat, även fast det är fruktansvärt fint att man visar sin sorg för något man tycker så mycket om. Det är lustigt det här med kändisar, tänk att det kan bli så tomt utan dem, trots att deras musik, filmer, kompositioner och liknande. Att jag kommer leva att bli gammal då artister som Britney Spears och Beyonce dör är en ganska märklig tanke.