Det här med saknad är inte lätt, inte enligt mig i alla fall. Men ändå är det skönt att få sakna ibland, mest för att kunna sakna igen. Det är svårare när någon har dött eller att man vet att man kommer aldrig någonsin kommer att få träffa och krama personen igen. I natt var det rymligt i min säng, nästan för rymligt, å andra sidan så börjar jag redan sakna den här lite trånga känslan och att man helst av allt skulle vilja putta ur den andra ur sängen. Men för att tänka positivt är det ganska fint med saknad, det visar att man tycker om något, eller någon, att man bryr sig och att man vill återses. Jag är nog ganska mycket i en sådan känsla nu, jag saknar någon som jag helst av allt vill putta ur sängen på nätterna, men som jag ändå vill krama sönder och berätta hur mycket jag behöver.


<3